Ofrivilligt har jag blivit något av en Sherlock Holmes. Jag hamnar i situationer där jag ser samband i mystiska händelser och när jag nystar en aning så visar det sig att jag lyckas lösa ett och annat brott. Otack är dock världens lön så det är sällan jag får någon belöning för min analys och mina slutsatser. Ibland är det jag som ser den kriminella aktiviteten utan att vare sig åklagare eller polis lagt märke till något misstänkt. Det är en märklig talang jag har.

Jag har alltid varit fascinerad av deckarhistorier och följt detektivhistorier på TV. Som barn ville jag dra igång en detektivbyrå och gjorde det också med hemliga lösenord och medlemsritualer. Smirnoff var lösenordet på en av detektivbyråerna. Men som sagt, att jag skulle bära med mig denna barndomsfantasi upp i vuxenlivet var aldrig planen. Och att jag drev detektivbyrå som barn erinrade jag mig alldeles nyligen.

I den här bloggen berättar jag om några av de händelser jag råkat ut för. Vissa av händelserna har jag alltså råkat befinna mig mitt i, andra har jag hittat, ja fall som sedan kommit att lämnas över till polis och åklagare.

I bloggen skriver jag även om andra iakttagelser jag gjort angående kriminalitet i Sverige. Jag har haft planer på att studera kriminologi men har inte det tålamod som krävs. Jag anser att de studenter som läser universitetens listor av böcker är hjältar. Ofta är litteraturen själsdödande rentutav. Jag läser mycket, mest fakta inom psykologi, böcker om psykopati etcetera.

Eftersom jag träffat psykopater, narcissister och sociopater kommer jag även att dela med mig av mina erfarenheter rörande dessa personlighetsstörda individer här i bloggen. Tanken är att bloggen ska kunna användas som ett uppslagsverk inom kriminologi.

Jag har en märklig talang och förståelse för kriminella individers personligheter och tankebanor. Här delar jag med mig av mina insikter. Verklighetsbaserade händelser, iakttagelser, analyser och slutsatser jag dragit.

Vi blev alltså kvar på platsen, mot min vilja, min son och jag. På kvällen kom festdeltagarna. Jag beslutade mig tidigt för att inte dricka något av alkoholen under festen, för att hålla mig vid mina sinnens fulla bruk. Jag ville verkligen inte vara där överhuvudtaget. Kvinnan som jag känt under alla år hade konverterat till ett monstruöst stycke jag inte ville ha med att göra, så jag ville vara körklar och redo att lämna platsen vid behov.

Det var total månförmörkelse denna kväll och festdeltagarna kunde beskåda spektaklet från första parkett genom fönstret. Alkoholen serverades i rikliga mängder men jag höll mig till min plan att inte dricka något.

När kvällen led mot vad jag hoppades skulle vara dess slut, kom sällskapet på att det skulle åka in till Kramfors för att gå på krogen. Jag avböjde vänligt men bestämt. Då inledde de en massiv övertalningskampanj att jag skulle med och att en av gästernas söner skulle vara barnvakt till min son.

Jag var relativt svårövertalad men åkte slutligen med sällskapet in till Kramfors. Det märkliga var att sällskapet förbjöds entré på ett par ställen innan vi slutligen släpptes in. En aning motvilligt av en av vakterna på en krog, sent omsider. Där träffade jag en motorcykelkille som jag samspråkade med under kvällen, vilket verkade störa de övriga i sällskapet som började häckla både mig och motorcykelkillen. Atmosfären i sällskapet var otrevlig. Motorcykelkillen var dock trevlig och såg vad som skedde, att sällskapet hade en aggressiv och otrevlig ton mot oss båda.

När krogen stängde eskalerade otrevligheterna. En bil kördes fram för att plocka upp hela sällskapet. Eftersom jag hade sonen kvar i finskans hem kände jag att jag var tvungen att åka med trots den aggressiva atmosfären. En av kvinnorna i sällskapet slet åt sig min mobil och jag tvingades med våld in i bilen av någon outgrundlig anledning.

Förklaringen skulle jag få senare.

När vi kom tillbaka till finskans hus verkade åtminstone min son sova lugnt. Turbulensen i sällskapet var dock stor. En av kvinnorna gick igenom min mobil och förstörde den också. Jag har ingen förklaring till detta beteende mer än att kvinnan var drogad. Hon såg ut som att hon hade levt ett hårt liv. Påminde mer om en sjaskig och sliten karl än en kvinna. Hennes fixering vid min mobil var oerhört mystisk eftersom vi inte mig veterligen hade några gemensamma bekanta och det därför inte fanns någon anledning för henne att snoka i min telefon. Än mindre hade jag gjort något som gav anledning för detta manhaftiga monster att förstöra min privata egendom.

Plötsligt slängde sig hennes man över mig och tog strypgrepp om min hals. Han tryckte ner mig mot vedspisen som normalt var glödhet. Jag kämpade för mitt liv med denne vansinnige man liggande över mig med strypgrepp. I ren desperation trevade jag efter väggarna efter något redskap att freda mig med. “Polisen är här!” sa en av monsterfruntimren plötsligt. “vi går ut och säger åt dem att åka härifrån.” Efter några minuter kom en polisman in i rummet. Den mentalrubbade mannen låg fortfarande över mig med strypgrepp om min hals trots att polismannen stod i rummet. “Släpp!” sa polismannen. Då – släppte dåren greppet om min hals och lät mig kliva upp.

Det visade sig sedan att MC-killen ringt polisen och följt efter sällskapet till platsen där mordförsöket ägde rum. När kvinnorna kommit ut till polisen och sagt att allt var i sin ordning och jag hade gått och lagt mig så hade MC-killen krävt att polismannen gick in i byggnaden för han ansåg att om allt hade varit bra med mig så hade jag kommit ut och sagt det själv till polisen. Det var alltså MC-killen som räddade mig från att bli mördad i finskans kök.

Fortsättning följer.

Jag var uppe i Ångermanland hos en bekant kvinna som jag hade känt i över 20 år. Den här gången var besöket oerhört obehagligt redan från det att jag kom på Fredagen. Kvinnan jag besökte brukade jobba som bartender och allt-i-allo på Finlandsbåtarna, finska som hon var. Barskåpet där hemma var välfyllt och det dracks en hel del under ledigheten. Samma sak den här gången. När jag kom blandade hon till groggar, eller kanske var det drinkar, vet inte så noga. Det jag minns av den här fredagskvällen var hur denna bastanta finska röt åt mig: “Nu super du! Jag har varnat dig under hela tre groggar”

Dagen efter ville jag åka hem redan på morgonen. Kvällen hade inte varit så trevlig. Kvinnan hade varit otrevlig och jag ville bara åka därifrån. “Stanna, jag fyller år idag och det ska bli så trevligt, jag har bjudit hit folk.” Sa hon och vände sig till min lilla son med denna vädjan. Jag hade alltid med mig min son överallt och aktiviteter som min son inte kunde delta vid, var inte värda att ägna sig åt, sån var min filosofi.

Nu vände sig den bastanta finskan till min son för att få honom att övertala mig att stanna och mycket riktigt, “Snälla pappa! Det ska bli fest och tårta här. Vi kan väl stanna?” Bingo. Det manipulativa stycket hade lyckats med sitt uppsåt att lirka med sig min son.

Jag ansåg att min son var mycket självisk just då. Han hade hört hur kvinnan varit otrevlig och oförskämd kvällen innan. Varför brydde han sig inte om hur jag hade mått av den behandlingen? Varför tänkte han bara på sig själv? Varför lät han sig övertalas av detta gigantiska halv-alkoholiserade fruntimmer?

Tankarna for igenom huvudet på mig och just där och då kände jag mig både övergiven, ensam och sviken, men sa aldrig något om det till min självupptagne son.

Fortsättning följer.

Jag åkte med polismännen från platsen till polisstationen i Kramfors. Väl där träffade jag en av vakterna som jag träffat tidigare under kvällen. Det visade sig att han skulle jobba som häktesvakt denna kväll. “Nu åker han dit” sa vakten och syftade på mannen som utfört mordförsöket. Han fortsatte “De där två är portade på alla krogar i Kramfors” han syftade på den manhaftiga kvinnan som förstört min mobiltelefon. “De är avskydda av alla och trots det så har den där dåren både eftersöksansvar och vapenförvar åt polisen. Nu kommer han att förlora sin jaktlicens och sina uppdrag. Det är en dåre och inte mer än rätt. Hoppas han åker dit ordentligt” sa vakten.

Straxt blev jag körd till Sollefteålasarett för undersökning av mina skador. Jag blev förd ner i källaren på sjukhuset och fick träffa en man som jag har svårt att tro var läkare. Han var av utländsk härkomst och läkarrocken såg mer ut som en städrock. Jag hade lösa delar i halsen efter strypgreppet. “Läkaren” rörde med fjäderlätta fingrar på min hals och frågade på bruten svenska; “Gör det ont?” Jag tyckte det hela var mycket mystiskt och svarade “Nej, det gör inte ont!” Han kände på andra sidan halsen med samma fjäderlätta handlag; “Gör det ont?” “Nej, det gör inte ont!” svarade jag och därmed var den oerhört oprofessionella och oseriösa “undersökningen” över och vi åkte tillbaka till Kramfors i polisbilen.

I polishusets källare sa en av poliserna åt mig att fara. “Åk hem!” sa han. Det var något skrämt i tonen hos denne polisman. “Nej, jag kan inte fara hem jag stinker spritfabrik!” sa jag som hade druckit en aning kvällen innan ute på krogen för att stå ut med terrorn. “Jo, far! Du blir inte stoppad!” sa polismannen. Det verkade som att han ville skydda mig mot något. Jag fick blåsa, såg aldrig resultatet men vi,min son och jag, tog oss hem utan att bli stoppade.

Fortsättning följer.

2520Väl tillbaka i hemorten sökte jag upp en prostituerad bekant. En mycket intelligent kvinna bakom fasaden hon håller upp mot världen. Hon såg mina skador och dokumenterade dem genom foton och jag sökte även själv upp sjukvården och fick en ordentlig genomgång av “de lösa delarna” i halsen.

Dådet som åklagaren kom att rubricera som mordförsök lades ner inom loppet av en vecka, så det var tydligt att det var något mycket mystiskt med det hela. Jag förstod att rättsväsendet dolde någonting och att jag tydligen var något mycket allvarligt på spåren. Jag började forska i vad som egentligen kunde pågå i Ångermanland.

Det visade sig att motorcykelklubbarna i området beskylldes för inblandning i spritsmuggling. Den informationen hittade jag med hjälp av datorn eftersom artiklarna gick att hitta via internet efter en enkel sökning i sökmotorerna.

Motorcykelkillen som hjälpte mig kom och besökte mig. Tydligen tillhörde han en av de klubbar som drabbats av dessa osanna beskyllningar. Han berättade då att polisen hade förhindrat honom från att följa med och ta sig in i huset där jag utsattes för mordförsöket. Ett mycket mystiskt agerande av polisen eftersom de trodde på att allt var lugnt.

Hade inte MC-killen krävt att polisen gick in i huset för att kolla upp hur det låg till med mig så hade polisen aldrig gått in i fastigheten. Jag iakttog att mannen som försökte döda mig inte visade polisen respekt och släppte inte strypgreppet förrän polisen sa till honom att släppa. Det var uppenbart att polisen och mannen hade affärer med varandra vilket jag mycket riktigt fick bekräftat på polishuset där häktesvakten avslöjade att mannen hade eftersöksansvar och vapenförvar för polisens räkning.

Den polis som sa åt mig att lämna Kramfors gav ett annat intryck. Han verkade vara av en annan, bättre, sort än den polis som nonchalant krävde att mördaren släppte sitt grepp. Jag skulle straxt få förklaringen angående vad det hela egentligen handlade om.20