Den organiserade brottsligheten i Sverige har genomgått en dramatisk förändring under de senaste åren. Från att tidigare ha varit ett problem som främst förknippades med specifika grupper och geografiska områden, ser vi nu en brottslighet som är mer utbredd, våldsammare och djupt sammanflätad med samhällets strukturer. Denna utveckling ställer enorma krav på rättsväsendet, men påverkar också vardagen för yrkesverksamma inom vård och omsorg, företagare och ytterst oss alla. Jag har följt den här utvecklingen under lång tid, och det är en dyster bild som framträder, men också en bild som kräver nyanserad analys och förståelse för att kunna mötas effektivt.

Den organiserade brottslighetens föränderliga ansikte

Det som kanske tydligast kännetecknar den organiserade brottslighetens utveckling i Sverige är den eskalerande våldsspiralen. Skjutningar och sprängningar har blivit skrämmande vanliga inslag i nyhetsrapporteringen, och våldet drabbar inte längre bara de direkt inblandade. Som polisinspektör Tommy Larsson i Norrköping vittnar om i en artikel från SOS Alarm, har våldskapitalet hos kriminella gäng ökat markant samtidigt som respekten för polis och samhälle minskat. Denna hänsynslöshet, där människoliv tycks väga lätt, är en förråing som jag finner djupt oroande. Det handlar inte längre enbart om uppgörelser inom den kriminella miljön, utan om handlingar som direkt hotar allmänhetens säkerhet och skapar en utbredd otrygghet. Dessutom ser vi en oroande trend där brottsligheten kryper ner i åldrarna, vilket diskuterades i riksdagsdebatten om skärpta straff för brott i kriminella nätverk. Att unga rekryteras och utnyttjas i grov brottslighet är ett samhällsmisslyckande som kräver akuta och kraftfulla åtgärder, både förebyggande och repressiva.

Ett annat tydligt drag är den geografiska spridningen. Tidigare var den grova organiserade brottsligheten ofta koncentrerad till storstadsregionerna, men idag ser vi hur kriminella nätverk etablerar sig och opererar även i mindre städer och orter. Fallet med den 24-årige mannen från Hässleholm, kopplad till “Nätverk Ljungdala”, som dömdes för att ha sålt 30 modifierade pistoler, är ett belysande exempel som Kristianstadsbladet rapporterat om. Detta visar inte bara på nätverkens förmåga att hantera och distribuera stora mängder illegala vapen, utan också att problematiken är nationell. Tillgången till vapen, ofta insmugglade eller som i detta fall modifierade från ursprungligen lagliga varianter, är en central förutsättning för det grova våldet. Polisens arbete med att knäcka krypterade kommunikationstjänster som Sky ECC har varit avgörande i flera fall, inklusive det nämnda vapenmålet, och ger en unik inblick i nätverkens inre liv, men kampen mot den teknologiska utvecklingen hos de kriminella är ständigt pågående.

Möjliggörarnas dolda roll och näringslivets utsatthet

En aspekt av den organiserade brottsligheten som fått ökad uppmärksamhet är rollen som så kallade “möjliggörare” spelar. Det handlar om personer inom den legala samhällssfären – anställda i kommuner, myndigheter eller privata företag – som missbrukar sin ställning för att underlätta för kriminella nätverk. Enligt en rapport från Brottsförebyggande rådet (Brå) är dessa möjliggörare inte nödvändigtvis ute efter hemligstämplad information, utan snarare den samlade kunskapen och insiderinformationen som blir värdefull för de kriminella. Det kan handla om att varna för insatser, förmedla känsliga personuppgifter, underlätta logistik eller till och med fatta beslut som gynnar nätverken. Detta fenomen är utbrett och förekommer i de flesta regioner, vilket gör det till en betydande utmaning. Att ha en möjliggörare ses som en statussymbol inom nätverken, vilket understryker deras strategiska betydelse.

Rekryteringen av möjliggörare sker på olika sätt, från att utnyttja befintliga kontakter inom familj och bekantskapskrets till att aktivt söka upp och manipulera eller pressa personer i utsatta positioner. Relationerna är ofta ojämlika och präglas av hot, vilket gör det svårt för en möjliggörare att dra sig ur. Konsekvenserna är allvarliga: brottsligheten blir svårare att upptäcka och kan pågå längre, samtidigt som förtroendet för samhällsinstitutioner och företag undermineras. För arbetsplatser kan detta leda till misstro och oro. Svårigheten att upptäcka och utreda dessa fall är en stor utmaning, och Brå pekar på behovet av tydligare regelverk och utökade befogenheter för arbetsgivare, exempelvis gällande bakgrundskontroller, samtidigt som man måste värna om en tillitsfull arbetsmiljö.

Parallellt med möjliggörarnas dolda verksamhet ser vi hur den organiserade brottsligheten alltmer riktar in sig på det svenska näringslivet. Hot, utpressning och beskyddarverksamhet drabbar företagare över hela landet. Som Bohusläningen rapporterat om, tvingades en bilförsäljare i Uddevalla flytta till skyddad ort efter hot från ett släktbaserat kriminellt nätverk. Detta är tyvärr ingen isolerad händelse. Rapporten från Näringslivets Forskningsinstitut Ratio bekräftar att situationen för svenska företag har försämrats avsevärt. Släktbaserade nätverk, med sitt starka våldskapital och sina interna lojalitetsband, utgör ett särskilt hot. Ofta räcker ryktet om ett nätverks våldsbenägenhet för att skrämma företagare till tystnad och eftergivenhet. En ytterligare utmaning är företagens låga anmälningsbenägenhet, ofta grundad i en bristande tilltro till rättsväsendets förmåga att agera effektivt. Detta mörkertal gör att vi sannolikt underskattar problemets verkliga omfattning och dess skadliga inverkan på företagandet och samhällsekonomin.

Samhällets svar – utmaningar och strategier

Hur möter då samhället dessa komplexa utmaningar? Svaren är mångfacetterade och spänner över hela skalan från prevention till repression. Lagstiftningsmässigt har fokus legat på skärpta straff, vilket propositionen om skärpta straff för brott i kriminella nätverk är ett exempel på. Tanken är att markera allvaret i denna typ av brottslighet och ge rättsväsendet vassare verktyg. Förslagen inkluderar bland annat straffskärpningar för specifika brottstyper vanliga inom nätverken, en ny straffbestämmelse för våldsamma uppgörelser, kriminalisering av att involvera unga i brottslighet och skärpta straff för narkotikaförsäljning. Det finns en bred politisk enighet om att krafttag behövs, men som framkom i riksdagsdebatten finns också en betydande oenighet om effektiviteten av enbart straffskärpningar. Kritiker, som Vänsterpartiet och Miljöpartiet, pekar på att tidigare straffhöjningar inte lett till minskad gängbrottslighet och efterlyser ett större fokus på förebyggande åtgärder och insatser mot sociala grundorsaker som ojämlikhet och utanförskap.

En annan kritisk utmaning är Kriminalvårdens kapacitet. Skärpta straff leder oundvikligen till fler och längre fängelsedomar, vilket sätter ytterligare press på en redan ansträngd Kriminalvård. Platsbrist, personalbrist och svårigheter att bedriva ett meningsfullt återfallsförebyggande arbete riskerar att motverka syftet med straffen och i värsta fall leda till ökad återfallsbrottslighet när de dömda släpps ut. Det är en ekvation som måste gå ihop – utan en fungerande kriminalvård riskerar även de mest välmenande straffskärpningarna att bli verkningslösa eller till och med kontraproduktiva. Jag menar att en långsiktig och hållbar strategi måste inkludera betydande investeringar i Kriminalvården, inte bara i fler platser utan också i kvaliteten på innehållet.

Samverkan mellan olika aktörer lyfts ofta fram som en nyckel till framgång. Initiativet “Sverige mot organiserad brottslighet” (SMOB), där bland andra Ekobrottsmyndigheten (EBM) deltar, är ett exempel på detta. Syftet är att stärka kompetensen och samarbetet mellan myndigheter, näringsliv och andra aktörer, med ett särskilt fokus på att strypa den kriminella ekonomin. Att komma åt pengarna är avgörande för att försvaga nätverken. Detta kräver specialistkompetens inom ekonomisk brottslighet och förmåga att hantera stora och komplexa datamängder. Samverkan är också central på lokal nivå, vilket märks i hur ambulanspersonal, polis och räddningstjänst övar tillsammans för att hantera scenarier med pågående dödligt våld, och hur Svenska kyrkan stöttar både avhoppare och polisanställda. Dessa insatser, från nationella strategier till lokala samarbeten, är alla viktiga pusselbitar.

Att navigera i skuggorna: Vägen framåt i kampen mot nätverken

Att bekämpa den organiserade brottsligheten i Sverige är som att navigera i ett ständigt föränderligt skugglandskap. Nätverken är anpassningsbara, hänsynslösa och har visat en oroväckande förmåga att infiltrera och utnyttja det legala samhället. Utvecklingen med ökat våld, yngre gärningsmän och en större geografisk spridning, i kombination med utmaningar som möjliggörare och angrepp mot näringslivet, kräver att vi som samhälle agerar kraftfullt och strategiskt. Det finns inga enkla lösningar eller snabba fixar. Att enbart förlita sig på strängare straff riskerar att bli en återvändsgränd om vi inte samtidigt adresserar de bakomliggande orsakerna och säkerställer att hela rättskedjan, inklusive Kriminalvården, fungerar.

Jag tror att vägen framåt måste bygga på en kombination av åtgärder. Vi behöver fortsätta utveckla polisens och rättsväsendets metoder för att utreda och lagföra brotten, inklusive att effektivt bekämpa den kriminella ekonomin och försvåra för möjliggörare. Samtidigt måste vi satsa minst lika mycket på det långsiktiga förebyggande arbetet – att stärka skolan, socialtjänsten och fritidsverksamheter, minska segregationen och erbjuda unga i riskzonen reella alternativ till en kriminell bana. Att stödja avhopparverksamhet är också en viktig del i att bryta ner nätverken inifrån. Det krävs mod att våga utvärdera vilka insatser som faktiskt fungerar och att ompröva strategier som inte ger resultat. Kampen mot den organiserade brottsligheten är inte bara en fråga för polisen och rättsväsendet, utan för hela samhället. Det handlar ytterst om att försvara den trygghet och tillit som är grunden för ett öppet och demokratiskt samhälle.