Jag åkte med polismännen från platsen till polisstationen i Kramfors. Väl där träffade jag en av vakterna som jag träffat tidigare under kvällen. Det visade sig att han skulle jobba som häktesvakt denna kväll. “Nu åker han dit” sa vakten och syftade på mannen som utfört mordförsöket. Han fortsatte “De där två är portade på alla krogar i Kramfors” han syftade på den manhaftiga kvinnan som förstört min mobiltelefon. “De är avskydda av alla och trots det så har den där dåren både eftersöksansvar och vapenförvar åt polisen. Nu kommer han att förlora sin jaktlicens och sina uppdrag. Det är en dåre och inte mer än rätt. Hoppas han åker dit ordentligt” sa vakten.

Straxt blev jag körd till Sollefteålasarett för undersökning av mina skador. Jag blev förd ner i källaren på sjukhuset och fick träffa en man som jag har svårt att tro var läkare. Han var av utländsk härkomst och läkarrocken såg mer ut som en städrock. Jag hade lösa delar i halsen efter strypgreppet. “Läkaren” rörde med fjäderlätta fingrar på min hals och frågade på bruten svenska; “Gör det ont?” Jag tyckte det hela var mycket mystiskt och svarade “Nej, det gör inte ont!” Han kände på andra sidan halsen med samma fjäderlätta handlag; “Gör det ont?” “Nej, det gör inte ont!” svarade jag och därmed var den oerhört oprofessionella och oseriösa “undersökningen” över och vi åkte tillbaka till Kramfors i polisbilen.

I polishusets källare sa en av poliserna åt mig att fara. “Åk hem!” sa han. Det var något skrämt i tonen hos denne polisman. “Nej, jag kan inte fara hem jag stinker spritfabrik!” sa jag som hade druckit en aning kvällen innan ute på krogen för att stå ut med terrorn. “Jo, far! Du blir inte stoppad!” sa polismannen. Det verkade som att han ville skydda mig mot något. Jag fick blåsa, såg aldrig resultatet men vi,min son och jag, tog oss hem utan att bli stoppade.

Fortsättning följer.